Regler och provningsmetoder för skyddskläder

I samarbete med Centrum för miljö- och klimatforskning (CEC), Lunds Universitet.

EU’s direktiv om personlig skyddsutrustning

EU har utfärdat två direktiv (regler) gällande personlig skyddsutrustning. Arbetarskyddsstyrelsen har i stort sett ordagrant översatt båda till svenska föreskrifter.
AFS 1993:11 Utförande av personlig skyddsutrustning
AFS 1993:40 Användning av personlig skyddsutrustning Föreskrifterna täcker all utrustning som brukas av en person som skydd mot en eller flera hälsorisker i arbetslivet eller vid privat användning. Därmed är kläder för yrkesmässig användning i kallt klimat och dåligt väder att betrakta som personlig skyddsutrustning.

De krav på skydd som ställs enligt dessa dokument är dock mycket allmänt hållna och kan betraktas som en miniminivå. För att kunna mäta och bedöma hur bra en utrustning skyddar mot en given riskfaktor, krävs tekniska mätmetoder och en kvantifiering (klassificering) av den erhållna skyddsnivån (harmoniserade standarder).

Provningsmetoder – europeiska standarder

Den europeiska standardiseringsorganisationen (CEN), har ett flertal så kallade tekniska kommittéer, som utarbetar specifika standarder. Inom kommitté nummer 162 (TC 162) arbetar man med personlig skyddsbeklädnad. Idag finns över 200 europeiska standarder för nästan all slags personlig skyddsutrustning och nya tillkommer ständigt. En utrustning som uppfyller ovanstående direktiv får CE-märkas och är därmed godkänd för försäljning i alla länder inom Europa (fri handel). En provning och godkännande i ett land godtas således i övriga länder. Kraven på test, kontroll och märkning av skyddsutrustning beror på vilken kategori den tillhör. Kategori 1 omfattar enkel skyddsutrustning, där riskerna är små. Kategori 2 omfattar merparten av all personlig skyddutrustning, dvs den som inte omfattas av 1 eller 3. Kategori 3 omfattar komplicerad skyddsutrustning till skydd mot extrema risker med svårbedömbart skyddsbehov och ”plötsligt” inträffande (exempelvis hög värme, fall, smältstänk, kemikalieskydd, extrem kyla). För kategori 1 krävs för CE-märkning att tillverkaren garanterar att man uppfyller minimikraven i föreskrifterna. Detta kan ske genom provning, men också genom en rent visuell bedömning, eftersom skyddsbehovet och skyddsegenskaperna enkelt kan fastställas (”sunt förnuft”). För kategori 2 och 3 krävs provning av nödvändiga egenskaper hos en certifierad testinstitution eller något laboratorium som denna institution förlitar sig på. Man provar då utrustningen enligt en eller flera standarder och anger resultaten i ett typkontrollintyg. För kategori 3 gäller dessutom ett system för tillverkningskontroll.

Tillverkaren anger resultatet genom en speciell kod bestående av bokstäverna CE, en symbol (som anger typ av riskfaktor) samt ett eller flera siffervärden (som anger skyddsklass för nödvändig egenskap).

Skyddskläder (hel klädsel) mot kyla och dåligt väder tillhör kategori 2 och ska därför provas enligt gällande standarder SS-EN 340 General requirements for protective clothing (allmänna krav på skyddskläder) SS-ENV 342 Protective clothing against cold (skyddskläder mot kyla) SS-ENV 343 Protective clothing against foul weather (skyddskläder mot dåligt väder) SS-EN 511 Protective gloves against cold (skyddshandskar mot kyla). ENV 342 och ENV 343 är så kallade provstandarder, som anger förslag på ännu inte tvingande provningsmetoder.

EN 340 allmänna krav på skyddskläder

Alla skyddskläder måste uppfylla vissa allmänna krav. Dessa handlar om ergonomi, åldrande, storlekar, märkning och information till brukaren. Märkningen ska exempelvis innehålla namn på tillverkare, produktens namn eller beteckning, storlek, nummer på gällande standard, piktogram – symbol – för aktuell riskfaktor eventuellt följt av siffror som beskriver skyddsnivån. I medföljande information kan tillverkaren ge ytterligare detaljer kring klädselns användning, skötselinstruktioner, mm.

EN 342 skyddskläder mot kyla

Denna provstandard avser provning av egenskaper hos klädsel som skyddar mot kallt klimat (nedkylning av kroppen). Den kan användas för all typ av klädsel som används när omgivningstemperaturen sjunker under normal inomhustemperatur (cirka 20 °C). Den är framför allt viktig för klädsel avsedd för riktigt kallt klimat (under 0 °C) och extremt klimat (under en vindkyletemperatur på -50 °C; kategori 3 plagg).

Följande egenskaper provas:
Isolationsförmåga (clo-värde) Mätning sker med en så kallad termisk docka. Provningen sker på en komplett klädsel. Detta innebär att en jacka, byxa eller overall alltid kompletteras med ett eller två underliggande skikt. Dessa skikt definieras i standarden som ett tunt underställ (standard A) eller ett förstärkt underställ (standard B). Anledningen till detta förfarande är dels att skyddet mot kyla bara kan provas om man mäter på en komplett beklädnad, dels att behovet av förstärkningsplagg varierar med klimatet och ska kunna väljas av tillverkaren. Resultatet anger hur bra hela klädseln (inklusive standard underställ) skyddar mot nedkylning i luft och anges som det faktiskt uppmätta isolationsvärdet.

Luftgenomsläpplighet (vindtäthet) Mätning görs på en bit material i klädseln och resultaten anger hur bra materialet släpper igenom luft. Bedömningen sker i tre klasser och siffran för uppfylld klass anges i märkningen.

EN 343 skyddskläder mot dåligt väder

Denna provstandard avser provning av egenskaper hos hel klädsel som skyddar mot dåligt väder, dvs framför allt regn. Av naturliga skäl så gäller denna standard klädsel som används i normalt och varmt klimat men också i kallt klimat ner mot och strax under 0 °C. Standarden är också tillämplig på plagg som används omväxlande i stark kyla och dåligt väder.

Följande egenskaper provas:
Vattengenomsläpplighet Mätning sker på en bit material av plagget och värdet anger hur stort motstånd mot vattengenomträngning som materialet erbjuder. Provning sker på nytt material, på förbehandlat material (tvättat mm) och på material med sömmar. Det slutliga resultatet presenteras i tre klasser med tre som bästa skydd.

Vattenångenomsläpplighet Mätning sker på en bit material av plagget och värdet anger hur stort motstånd mot vattengångenomgång som materialet erbjuder. Resultatet anges i tre klasser där tre ger lägst (bäst) värde. Ett lågt ångmotstånd innebär att kroppens egen svettavdunstning bättre kan passera genom kläderna. Detta bidrar till bättre komfort och mindre risk för värmebelastning.

SS-EN 511 skyddshandskar mot kyla

Detta är en tvingande standard (EN) för provning och klassificering av handskars (eller vantars) skydd mot kyla.

Följande egenskaper provas:
Motstånd mot konvektiv kyla (isolationsförmåga) Resultatet anger hur bra hela handsken skyddar mot nedkylning i luft och anges i 4 klasser (4 är bäst).

Motstånd mot konduktiv kyla (ledningsmotstånd) Resultatet anger hur bra materialet i handskens insida skyddar mot avkylning vid kontakt med en kall yta och anges i 4 klasser (4 är bäst).

Förkortningar

CE – symboler för märkning av godkända produkter
CE 4, 3, 3 – märkning med angivna skyddsklasser för tre nödvändiga egenskaper
CEN – europeiska standardiseringsorganisationen
EN 511 – europeisk standard med nummer 511
ENV 342 – europeisk provstandard med nummer 342
ISO – internationella standardiseringsorganisationen samt beteckning för internationell standard
ISO-TR 11079 – internationell provstandard (teknisk rapport) med nummer 11079
SS – svensk standard
STG – standardiseringsgruppen i Sverige

Så här märker vi på Taiga våra plagg enligt Europastandard

Märkningar