Vindavkylning

Vi fryser mer när det blåser

I samarbete med Centrum för miljö- och klimatforskning (CEC), Lunds Universitet

Särskilt vid låga temperaturer ger höga vindhastigheter större avkylning än vad termometern visar. Förfrysningsrisken ökar därmed och man bör därför hellre se till den så kallade vindkyletemperaturen (Tvind) beräknad som en kombination av temperatur och vind.

Sedan länge har vindens avkylande effekt uppskattats enligt den metod som amerikanen Paul Siple tog fram med hjälp av experiment i Antarktis. Den kan sammanfattas med en formel vilken ger en effektiv temperatur som en funktion av temperatur och vindstyrka. Från och med vintersäsongen 2003-2004 använder vi istället den så kallade Tvind beräknad enligt en ny formel framtagen av de båda forskarna Randall Oscevski (USA) och Maurice Bluestein (Kanada), se nedan. Den har efterhand ersatt den gamla metoden i de flesta länder med kallt klimat, inklusive Sverige (SMHI).

Vindavkylning

Den nya metoden för bestämning av Tvind baseras på undersökningar med hjälp av försökspersoner som försetts med temperatursensorer, främst i ansiktet, varvid avkylningen kunnat registreras. Man har också gjort mätningar i vindtunnel på en uppvärmd modell av ett mänskligt huvud för att bestämma värmeavgivningen. Vid jämförelse med den gamla metoden får generellt sett starka vindar inte lika stor kylande effekt. Exempelvis ger -20° och 10 m/s en effektiv temperatur på -34° med den nya metoden mot -44° med Siples. Tvind beräknas för en person som går med en hastighet av 4,8 km/timmen (1,3 m/s). Det är alltså inte meningsfullt att beräkna Tvind för vind under 1,3 m/s. Osczevskis och Bluesteins formel ges av: Tvind = 13,12 + 0,6215•Tluft – 11,37•v10 0.16 + 03965•T• v10 0.16.